IDAG VÄLJER JAG

att skriva, även om jag kunde låta bli. Det är länge sen sist. Det har fått vila medan andra känslor tagit över. Som sorgen efter pappa och oron för mamma. De virvlar febrilt runt i min kropp, i min själ och mitt sinne och jag låter dem göra det. De får rum, möjlighet och tid att bearbetas. Jag viker undan mycket annat som tränger sig på och vill ta plats. Men att välja det alternativet är kanske inte den bästa lösningen.

Men nu låter jag känslorna flöda fritt. För jag vet hur ledsen pappa hade blivit om han fått läsa det som skrivs och även jag väljer att avreagera mig nu.

I lördags hade jag ärende till stan. I en affär träffade jag ett par bekanta som hör till min pappas generation och mannen ifråga berättade att han körde förbi min stuga här om dagen när han såg en paketbil svänga in där. Han undrade genast vad den hade där att göra men förstod en stund senare orsaken. Han är inte den första som berättar att de håller ett “vakande öga” på min stuga. Hans ord gjorde mig både rörd och känslosam. Jag var tvungen att sänka blicken, samla mig en stund för att få fram ett “Tack”. Han ville också berätta vilken muntergök min pappa var. Dethär var Bosundbor och de som bor i denna by kallar mig ofta för “Royas flicko”. Ibland undrar jag om de inte vet mitt namn eller om de helt enkelt vill kalla mig för det. Hur som helst gör det mig väldigt varm i hjärtat.

Jag föddes och växte upp i grannbyn. Vi hade en del släkt och vänner i Bosund, både från mammas och pappas sida. Där gick jag i barnträdgården (som det kallades då) och fick lära känna andra barn. Både dem som gick till bönehuset och de som inte gjorde det. Många år senare konfirmerades vi, både de som gick till bönehuset och de som inte gjorde det. Jag såg ingen skillnad på vem som gjorde vad.

När jag börjat skolan tog min mamma mig med på orgelkurs. Hon tyckte om musiken och ville också lära sig spela. Hennes kusin var vår lärare och han påminde om min morfar. Han var lugnet själv, hade hur mycket tålamod som helst och var alltid glad. Han lärde mig mycket.

Eftersom vår familj hörde till den laestadianska rörelsen gick också vi till bönehuset. Där hölls söndagsskolan, möten och sammankomster. Vi bodde så pass nära att vi kunde promenera dit. Så småningom fick jag sätta mig orgeln där för att spela psalmer och sånger medan församlingen sjöng. Det blev mitt stora intresse som fyllde min barndom och ungdomstid. Men jag utsattes för avundsjuka och elakhet. Inte av dem som gick till bönehuset, inte av församlingen eller byborna. Men “hon” kom till bönehuset ibland. De gånger hon gav sig på mig har etsat sig fast i mitt minne. Hon påstod att jag inte var värd att stiga upp och gå fram i bönehuset. Jag klädde mig fel, kammade inte håret och jag uppförde mig fel. Hon ansåg att jag inte spelade som man skulle och församlingen kunde inte sjunga med. Efter att ha fått höra det lagom många gånger började jag tro att det var sant. Ångesten kröp allt närmare inpå, Jag blev nervös, svettades, våndades och ville inte längre spela. Det som för mig hade känts så naturligt och var min källa till glädje blev snart en plåga. Det som jag identifierade mig med förtvinade sakta men säkert. Hon tyckte att jag borde skämmas men det förstod jag tydligen inte. Tyvärr fylldes dock mitt inre av en tjock, mörk känsla. Jag förstår att hon ändå lyckades dra skammens täcke över mig än en gång och där skulle det ligga många, långa år framöver.

Jag var sjutton år när jag slutade spela och gick ut ur bönehuset. Det var inte den laestadianska församlingen som var orsaken. Det var en enskild människas besatthet av avundsjuka och ondska. På mig och på mina förmågor. En mobbare. Denhär typen av människor kan dyka upp var som helst. Jag flyttade hemifrån, flydde från allt och alla.

I stan fanns Skutnäs bönehus och så småningom hade jag samlat mod och gick dit. Ensam. Där fick jag nya vänner och bekanta. En vårvinterdag när gatorna var täckta av snö och sörja var jag också på väg dit. Men jag halkade på trottoaren, ramlade omkull och mina kläder blev våta. Jag skyndade mig hem för att byta och hann precis innanför dörren när sammankomsten började. Med bultande hjärta och blossande kinder fick jag syn på en ledig plats på ändan av en bänk långt bak i serveringsrummet och gick för att sätta mig ner där.

Det dröjde inte länge innan jag kände ett tryck i min vänstra sida. Jag sneglade försiktigt ditåt och där satt en rad pojkar. De var i mopedåldern och några år yngre än mig. Trycket återkom några gånger och blev allt starkare. Jag vände på huvudet och försökte komma underfund med varför. På tredje plats räknat från mig möttes jag av hans grinflin. Han som med hela sin späda kropp tryckte på sina två kompisar för att de i sin tur skulle knuffa bort mig från bänken. Där fanns rum för mig, alldeles tillräckligt, men han tyckte tydligen annorlunda. Ett pojkstreck kunde man kalla det. En snorvalp kunde man kalla honom. Jag kämpade för att hålla mig kvar på bänken resten av tiden. Men det var sista gången jag gick till det bönehuset. Inte på grund av församlingen, men på grund av en pojke som växte upp med mindervärdeskomplex och var tvungen att hävda sig på något sätt. Som inte vågade på egen hand utan måste utnyttja andra för att få sin vilja fram. Denhär typen kan också dyka upp var som helst. Måhända det bara var hans maktbegär som styrde honom redan då. Idag spatserar han runt i sin blåa uniform och jag undrar om inte Kenneth Myntti kunde inleda den debatt han så gärna vill ha med denne man. Så kunde han ta denna lagens väktare i hand, slå två flugor i en smäll och åka ut till Bosund en sväng för att försöka tala folket “till rätta” där.

Mitt liv fortsatte på andra vägar och kontakten till min hemkommun och den by jag växte upp i blev allt svagare under kommande år. Jag gick inte längre till något som helst bönehus men har man en gång växt upp i dessa trakter har man för alltid stämpeln kvar. Åtminstone av dem som har behov av att påminna oss om det. Mera vidsynta människor bryr sig inte och jag vet att jag idag kan tro, tycka och tänka som jag själv vill. Jag kan leva mitt liv fullt ut på mitt sätt och kan ändå känna mig accepterad. Med hjälp av min egen personliga tro.

Ett tiotal år senare återvände jag dock till min hemby och välkomnades varmt. Både av dem som gick till bönehuset och de som inte gjorde det. Jag såg fortfarande ingen större skillnad för vi är alla människor som ska bo och leva i våra byar och i vår kommun. Men eftersom pappa hade hand om snöröjningen även i Bosund vid denhär tiden föll det sig naturligt att vi hjälpte till och kontakten med denna bys invånare återupptogs av den anledningen. Det är jag fortfarande glad för många år efteråt.

Här om dagen fick jag nys om hur de som kämpar med att få bort snön från stadens gator blir utsatta för osakliga hot och påhopp. Min reaktion blev stark eftersom dethär råkar sammanfalla med Mynttis påhopp angående Bosundborna. För vem de än röstar på och av vilken orsak i det presidentval som hålls vart sjätte år i vårt land så är det fullkomligt skrattretande det han påstår. Under flera vintrars tid har jag på nära håll sett Bosundbornas agerande och beteende i jämförelse med stadsbornas. Till exempel angående snöröjningen. Jag körde en av pappas två blåa Valtra traktorer och hjälpte till när det behövdes. Men vi var lika hjälplösa mot vädrets makter som de är i stan. För när snön vräker ner hinner inte heller vi med. Inte på långt när. Ibland kändes det som att vi alltid var på fel ställe vid fel tidpunkt. Eftersom vi körde även nattetid väcktes både barnen och de vuxna av vår framfart. Ändå var det omöjligt att hålla all snö och i synnerhet snödrivorna borta från alla gårdsplaner så att alla hann i tid till jobbet varje morgon. För vi kunde inte vara på alla ställen samtidigt och inte heller hålla reda på allas arbetstider och när de behövde slippa hem eller hemifrån.

Men!!! Bosundborna har aldrig visat sig vare fingret eller knytnäven, de har inte ropat och skrikit, de svär inte och bannas över oss. Vare sig de går till bönehuset eller inte. De har inte heller hotat oss. Inte ens fastän jag skruttade till en bil som var gömd i en snöhög. Eller fastän jag söndrade både deras postlådor eller ställningar av bara farten. De som varit mest hjälplösa och inte av någon orsak kunnat ta sig ut med hjälp av egna krafter eller snöspade har ringt och bett oss snällt om hjälp. De hälsade vänligt på oss vare sig vi kom i tid eller otid. Barnen stod i fönstret och följde storögt med vårt arbete och ibland såg man de minsta krypa upp i kökssoffan och slå med sina båda händer på fönsterrutan så att vi skulle se dem. De tryckte sina små näsor mot glaset och log sitt bredaste tandlösa leende. De vuxna tackade oss genom att bjuda in oss på kaffe och smörgås med jämna mellanrum. De äldre som ofta satt ensamma ville gärna ha sällskap och en liten pratstund och jag gläds än idag över alla er som tackade oss och vår pappa på det sättet. Det var glada miner överallt när vi äntligen röjde snön från deras uppfart även om det också hände sig att kantstenar och dylikt följde med emellanåt. För mig känns det beteende och den ilska som stadsborna visar dem som försöker göra sitt arbete totalt främmande.

Jag kommer aldrig att glömma den juldagen jag blev bjuden på risgrynsgröt mitt i familjens julfirande. Eller alla de chokladaskar vi fick och staplade upp i traktorhytten. Dethär står den lilla byn Bosunds invånare för och ibland har även jag försökt hitta orsaken till att även de kanske mest konservativa också behandlar mig som en medmänniska.

Med mitt lilla så kallade bondförnuft och med hjälp av mina föråldrade matematikkunskaper kan jag inte förstå varför denna ledarskribent måste ge sig på Bosundborna. Jag vet inte hur många som är röstberättigade i denna by, säkert hundratals. Hur som helst är det en pytteliten del i det stora hela. Om Stubb fick 100000 fler röster än Haavisto så utgör Bosundbornas röster inte ens en procent av det antalet. Men hur många röster Stubb fick allt som allt och orsaken till dem försöker jag inte ens ta reda på för även jag förstår att denna lilla bys röster är en droppe, eller typ några promille. Och varför Kenneth Myntti ids och vill förarga sig över dem förblir ett stort oöverkomligt frågetecken. Men denhär typen av människor dyker också upp överallt.

De flesta i denna by fullgjorde sin plikt och sin rättighet genom att rösta. Varför analyserar han inte alla dem som inte röstade eller röstade blankt. Röstade inte de också fel? Enbart i staden Vasa lär det antalet ha varit tvåtusen. Som skrev vad som helst som de kunde hitta på på sin röstsedel.

Varför får dessa människor inte en hel sida eller dubbelt upp i tidningen liksom Bosundborna? Det borde de väl vara värda eftersom de vill ha uppmärksamhet? Eftersom även de vill uttrycka sina åsikter och troligen debattera, protestera och provocera,,,,

Tänk vilka stora brister och regionala missförhållanden denna lilla landsbygdsbys röster kan orsaka i hela Finlands land! Och tänk vad en enda ledarskribent kan förstöra för ett helt tidningshus. Nej, försök du leva ditt eget liv och låt andra utvecklas genom att leva sitt. Lyckligt i sin egen by!

IDAG VÄLJER JAG

ett tjugo år gammalt foto av den stuga som jag byggde på min pappas mark. Dit vi flyttade och där jag ville bo. Nära till mina föräldrar och mitt barndomshem. Inte så nära att det syntes, men råmandet från hans kor hörde jag varenda dag. Likaså ljudet av hans traktor. Här ville jag leva och finnas till hands för mina föräldrar. Jag hade bostadssparat i många år och även om stugan byggdes som ett fritidshus så blev det strax vårt stadigvarande hem.

Jag minns inte mycket av den första tiden. Kanske jag inte vill minnas och fortfarande förtränger det. Kanske det finns inlindat med så mycket annat ännu i någon av de svarta, hårda knutarna inombords. Men jag minns att det som de utsatte mig för var fruktansvärt. Hån, förnedring och så mycket rent ut sagt “skitprat” bakom ryggen på mig. Som de ville och såg till att jag fick höra. Men jag minns också hur lycklig jag ändå var. Över att vara hemma igen. På den plats som kändes rätt för mig och min vän.

Jag vet också att det som fanns lagrat inombords från min barndom och ungdomstid bubblade upp igen. Det gav mig en ny dos ångest som plussades till det som de utsatte mig för nu. Vilket resulterade i att det gick raka vägen neråt för mig. Rakt och hårt nerför. Jag hann söka hjälp och jag minns att de som jag anlitat för att bygga huset hade plockat upp fem stockvarv när en terapeut sa åt mig på skarpen att jag måste ge mig av. Lämna allt, bara ge mig av och inte komma tillbaka. Han försökte inte ens vara förmildrande. För han visste vad denhär typen av människor var kapabla till. Han påstod att jag inte skulle klara mig, att de skulle bryta ner mig. Han hade sett det förr och han visste vad han pratade om.

Jag lyssnade, men lydde honom inte. Jag följde inte hans råd och det hjälpte inte vad han än sa åt mig. Vad hade jag för alternativ? Inga. Jag såg inte den möjligheten att lämna allt halvfärdigt och bara ge mig av. Flytta någon annanstans. Långt bort.

Lyckan över att vara hemma igen blev kortvarig och snart var dagarna en kamp, från morgon till kväll. För att inte tala om nätterna. Jag hade aldrig tänkt tanken att jag inte skulle få bygga ett litet stockhus. Ett fritidshus på sextio kvadratmeter. Eller att det kunde jämföras med deras. Jag såg inga likheter. Men jag såg deras reaktioner och jag fick höra deras åsikter och elakheter när någon kommenterade hur fint det blev här. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig vilka grymheter deras avundsjuka skulle ge upphov till. Det tror jag ingen annan hade tänkt på heller.

Jag orkade stå emot en tid. Försökte trots allt leva mitt liv som vanligt. Även om det jag bar på från förr förstärktes av det jag fick nu kunde jag absolut inte se att terapeutens ord var någon lösning. Snarare tvärtom. Jag valde att kämpa, inte ge upp och inte ge mig av. Så småningom blev mina skador dock både synliga och kännbara och jag kunde knappt prata längre. Ingen förstod varför. Hela jag, min kropp, mina dagar och mitt liv fylldes än en gång med ångest, skam och skuld. Rädslan över att allt skulle rinna ur mig tog överhand och jag kämpade emot medan jag blev tystare för var dag. Mest där hemma. Det var min vän och vårt förhållande som först blev lidande. Det var den man som jag älskade och ville dela mitt liv med som jag först drog mig undan. Han som stod mig närmast. Han som jag borde ha kunnat anförtro mig åt. Han som bara ville mig väl.

-“Vi kan ju inte ens prata med varann längre”, sa han. Det var den enda gången han sa någonting fel. För det var jag som inte kunde prata. Han försökte i alla fall. Mina tankar blev väldigt destruktiva, mitt beteende likaså och jag ville bara vara för mig själv. Gömma mig. Vara ensam. Hur mycket han än försökte på olika sätt övertyga mig om att han finns där för mig så stod han ändå hjälplös bredvid. Utan att förstå. Jag kunde inte ens ta emot hjälp längre. Första gången jag försökte avsluta vårt förhållande ville han istället att vi skulle förlova oss. Den vackra sommardagen kunde jag inte annat än svara “Ja”. Bredvid mig satt den man som jag älskade och för en stund kunde jag ändå tro på en framtid tillsammans. För det ville jag. Mest av allt. Men ett år senare stod jag ändå inför det faktum att det inte gick längre. Hur mycket jag än ville dela livet med honom så klarade jag inte av ett förhållande. Att ha någon nära.

Det var aldrig hans fel. Han gjorde vad han kunde men han fick aldrig veta den egentliga orsaken. Ingen annan heller. Jag var så fylld av ångest och jag förstod att jag när som helst, vilken dag som helst skulle bryta ihop totalt. Jag mindes hennes ord från förr och de ekade allt oftare i mitt huvud. “Såna som du hamnar på dårhuset och slipper aldrig mer hem”. Och jag ville inte att han skulle behöva vara med om det. Jag ville inte dra ner honom och jag trodde att han skulle få ett bättre liv utan mig. Jag älskade honom så mycket att jag lät honom gå. Bad honom gå, åtminstone för en tid.

-“Kan vi bara ta en paus” hörde jag mig själv till slut utbrista en dag. Det var allt jag fick ur mig. Förutom tårarna som rann. Han skulle inte behöva lida för min skull och han skulle inte behöva stå vid min sida. Han skulle inte behöva skämmas för att jag inte orkade längre.

Jag vet att jag gjorde fel. Jag valde det sämsta möjliga alternativet. Åtminstone för mig själv. Det har jag fått höra många gånger, även i skarpa ordalag. Jag vet också hur svårt jag har att förlåta mig själv för det jag gjorde. Det påminner mitt samvete mig om än i denna dag. För att jag gjorde fel, för att jag svek. Både honom och mig själv. Det gråter jag över än idag, även i denna skrivande stund.

Sen levde jag ensam i tio år, ensam med mina skador och min ångest. Det var lättare att gömma sig och vara för sig själv. Även om nedförsbacken blev allt längre medan följderna av mina skador blev allt större skulle det dröja många år tills de slutligen fick som de ville. Att se mig krossad. Slagen. Nedbruten. Och det skulle dröja ytterligare tio år till innan jag så småningom steg upp och började berätta.

Även om jag än idag är utslagen på många sätt, både fysiskt och mentalt, socialt och ekonomiskt så står jag ändå här och Tackar Livet. Tackar för de dagar och det liv jag fick. Skadorna av mobbningen och utfrysningen lättar med tiden men ändå vill ångesten fortfarande välla över mig när jag närmar mig mina hemtrakter. Allra värst är det i stockhuset. Allt det som blev sagt och gjort går inte att glömma. Det känns som att det etsat sig fast i väggarna, taket är fyllt av allt jag fick ta emot och hotar att ramla ner och kväva mig. Alla sårade känslor, skadade och söndriga relationer och vänskapsband omsluter mig varenda gång jag är där. Ibland värre än vanligt. Och jag undrar allt som oftast om det är för sent att sluta kämpa. Att bara lämna allt, ge upp och ge sig av för att aldrig mer återvända. Bara försöka glömma det som en gång var,,,, Mitt hem och mina hemtrakter.

IDAG VÄLJER JAG

att fortsätta på mitt föregående inlägg. Försöka förklara vad och hur jag gjorde. Jag skrev att jag flyttade och att det inte hjälpte. Men jag flyttade också längre bort. Jag jobbade på Åland en sommar och där fick jag vara i fred. När jag återvände var hon strax på mig igen. Följande sommar gjorde jag likadant, jobbade på Åland och kom hem när sommaren var slut.

Hennes ursäkter för att kunna ge sig på mig blev allt ynkligare och lättare att genomskåda. Så småningom hittade jag än den ena, än den andra orsaken för att försöka slippa henne. Mina förklaringar möttes dock alltid med hånskratt och förlöjligande kommentarer.

Ett exempel var en gång när min symaskin gått sönder. Det var ett lager som slirade och behövde bytas ut. Reservdelen måste beställas från Tyskland och det skulle dröja ett par veckor. Plus att det kostade mig flera hundra mark. Hennes hånfulla påstående om att nya symaskiner minsann finns att köpas glömmer jag aldrig. För då måste man ju ha pengar förstås. Det skulle påpekas i tid och otid hur svårt det måste kännas att vara “fattiglappar”. Det hade jag fått höra under hela min uppväxt och det hånades mina föräldrar för också. Tyvärr skämdes jag inte nämnvärt för det, jag var nöjd över det lilla vi hade och jag visste att pappa gjorde så gott han kunde. Även idag kan jag sträcka på mig och berätta stolt vilken fattiglapp jag är. För det ändrar inte på mitt människovärde.

Det var också mig hon pumpade på information om när pappa fått likvid. Så kallades det då, för varje gång en tjur (eller oxe som vi kallade det) åkte till slakt så fick han sin så kallade lön. Och hon hade ett stort behov av att få veta hur mycket han fick varenda gång. Det var jag som utsattes för hennes förhör och det var jag som bespottades över hur lite pengar vi hade och så sa hon att vi fick så lov att fortsätta äta makaroner då. Med mjölk.

Och äpplet faller som ni vet inte långt från trädet.

Hennes förmåga att utnyttja mig för att jag kunde sy fanns det inga gränser för. I stan fanns en specialaffär med barnkläder. Deras sortiment var betydligt dyrare än vanliga kläder. Därifrån tog hon klänningar på prov åt sina barnbarn. Vita fina prinsessklänningar med volanger, spetsar och pärlemorskimrande små knappar. Sen körde hon runt till stadens tygaffärer Stumppis och Pala-Aitta. Där köpte hon tyg och tillbehör och så skulle jag sy dylika klänningar. Med snäppet finare spets enligt hennes tycke och smak. Så returnerade hon klänningarna till affären och påstod att de inte passade. Medan jag skulle sy dem istället. Gång på gång. För varje barnbarn och vartefter de växte. Jag undrar än idag om de ens visste att det var jag som sytt deras klänningar eller om hon lät dem tro att hon köpt dem dyrt i den där affären.

Inte ens då kunde jag säga nej. Det kunde ingen annan heller som hon utnyttjade. Och det var många. Ibland kunde hon få det att se ut som välgörenhet. Det fortsätter hennes efterföljare med än idag, på alla möjliga sätt. För det anser de att de har rätt till. Dessvärre har de också fått betala tillbaka för sina gärningar. Men det inser de ju inte ens själva.

För att slippa min mobbare undvek jag alla tillställningar jag kunde. Jag drog mig allt längre undan från allt och alla, med några få undantag. Bland annat när mina föräldrar firade sina respektive 50-års kalas. Då var jag med. Då stod jag i bastun och diskade. Tyvärr blev ju kontakten med många andra som jag gärna hade umgåtts med lidande och det gäller än idag. Av samma orsaker.

Jag var tjugofem år när jag inledde mitt första förhållande. Så nedbruten som jag var av hennes mobbning hade jag aldrig vågat tro att någon kunde tycka om mig på riktigt. Men en lördag morgon när jag körde in i biltvätten stod han där. För mig kändes det som om han var från en annan värld och han skulle bli min vän i mer än tio år framöver.

På något sätt kunde jag under de följande åren gömma undan det hon utsatt mig för. Men efter några år kröp det sakta men säkert fram igen. Man kan skuffa det åt sidan, trampa ner det en tid, men verkligheten hinner alltid ikapp dig. Så också för mig, men att berätta om det kunde jag absolut inte. Jag skämdes över mig själv, enormt mycket. För den värdelösa människa hon påstod mig vara, men samtidigt också för allt det jag lät henne utsätta mig för. Jag hade växt, mognat och kunnat bygga upp mig själv en aning, bit för bit. Så småningom kunde jag förstå att hennes beteende inte var normalt, inte heller det sätt hon förtryckt mig på allt sen mina tidiga barndomsår. Samtidigt fanns ändå en rädsla där som återigen blev till ångest över att någon skulle få reda på vad som hänt. För det skämdes jag ändå för. Jag skämdes till och med för hennes skull.

Jag både ville och borde ha fått berätta men jag vågade inte. I mardrömmarna om nätterna upplevde jag allt mer av mobbningen och till slut var jag livrädd för att min vän skulle få reda på vad jag varit med om och vad som fanns inombords. Jag pratade i sömnen, skrek och grät om vartannat.

Allt oftare blev jag den lilla flickan som var fyra år igen. Som växte upp, lärde sig allt möjligt, gick i barnträdgården, började skolan och som umgicks med sin mormor. Allt oftare trängde minnena sig på och min längtan hem till mamma och pappa blev bara större och starkare. För jag ville berätta. Jag drömde om och om igen hur den lilla flickan kröp gråtande upp i deras famn och allt bara rann ur henne. Hur elak hennes mobbare varit mot henne. Vad hon hade sagt och gjort.

Verkligheten var en annan, för det stannade inom mig. Det rann aldrig ur mig. Ingenting. Min smärta, skam och mina sår inombords förvandlades inte till ord.

Min hemlängtan blev mig övermäktig och så småningom återvände jag till mina hemtrakter. Men jag kunde aldrig berätta. Varken åt mina föräldrar, min vän eller någon annan. Inte åt min bror eller min syster. Jag var inte sjutton år längre, jag närmade mig trettiofem. Ändå klarade jag helt enkelt inte av det. Inte förrän det var för sent.

I och med att jag flyttade tillbaka blev jag lättare tillgänglig för min mobbare igen. Och nu var de två som hjälptes åt att bryta ner mig. Ibland var de tre.

IDAG VÄLJER JAG

att googla på de frågor ni ofta vill ha svar på. Hur undviker man mobbning? Vad ska man göra om man blir mobbad? Hur slipper man sina mobbare? Vad och hur ska man säga till sin mobbare? Till sin familj, till sina vänner, på sin arbetsplats? Vem ska man berätta för?

Det finns så många frågor och jag kan inte svara på dem. Så jag försöker googla, som man gör nu för tiden. Det finns hur mycket som helst att läsa, hundratusentals sidor, men svaren är det svårt att hitta. Googlar man vidare kan man läsa om hur stora de sociala och ekonomiska skadorna blir för hela samhället. Inte bara för dem som blir utsatt. Ni kan också läsa att mobbningens följder sitter kvar hela livet.

Tyvärr är det fler och fler som läser. Allt fler som både vill och själva behöver berätta vad de utsätts för, varenda dag. Berättelserna och frågorna jag får tar aldrig slut och jag slutar inte heller förvånas varenda gång det “ploppar” upp information om hur många som läser det jag skriver. I allt fler länder.

Ibland blir jag bara så ledsen, men däremellan får jag så mycket tillbaka. Så mycket Tack för det jag gör och därför fortsätter jag. Även om det finns de som anser att jag borde sluta. Hålla käften helt enkelt. Det förstår jag att de tycker och den dag jag inte behöver varken se en enda liten skymt eller höra ett endaste litet pip av mina mobbare längre så skriver jag inte mer. Och så kan de gottgöra mig för allt ont de gjort helt enkelt. Men en så underbar dag tror jag inte uppenbarar sig.

Jag är bara ett litet exempel, men jag kan berätta hur jag gjorde. Och försökte. Jag väljer också att berätta vad som hände mig. Jag flyttade hemifrån när jag var sjutton år. Egentligen flyttade jag inte, för rättare sagt så flydde jag. Hon hade än en gång kommit in på mitt rum, stängt dörren efter sig och så fick jag stryk. Hon passade alltid på medan min mamma och pappa var i fähuset om kvällarna. Ibland tror jag inte ens de visste om att hon varit där. Andra gånger stod hon och diskade eller satt med min minsta lillebror i famnen när mamma kom in. Han var bara ett par tre år gammal och hon låtsades hjälpa till hemma hos oss. Hon kunde också ha med sig ett nybakat bröd, för då gav det henne en orsak att svänga in. Men den riktiga anledningen till sitt besök var alltid att ge sig på mig. På de mest förnedrande sätt. Hon fick mig att skämmas så fruktansvärt mycket över mig själv, mina föräldrar och vårt hem. Hela vårt liv. Hon gav mig ångest. Panikångest som utvecklades till panikattacker och som jag inte längre kunde dölja för mina föräldrar. Då hotade hon mig med att jag skulle hamna på dårhuset. Såna som jag skulle låsas in och aldrig mer slippa hem igen. Så jag flydde hemifrån.

Det blev svårt för mig. Troligen ännu svårare för mina föräldrar. Än idag vet jag inte hur mycket de visste. Eller ens förstod. Värst blev det för pappa. Han kunde inte acceptera att jag gav mig av och det skulle dröja länge innan han kunde prata med mig igen. Han kunde inte ens se på mig. Idag vet jag ju varför. Han var också utsatt och han kunde inte skydda mig. Han kunde inte skydda sig själv och inte heller sitt eget barn. Det är bara ett år sen jag första gången fick höra mamma berätta det hon mindes. “Nog minns jag hur galen hon var. Jaa, nog minns jag hur elak hon var åt dig”, utbrast hon en dag. Det var allt hon sa och det räckte för mig.

Det hjälpte inte att flytta. Hon följde efter mig, hon förföljde mig. Hon stod utanför min dörr där jag bodde och väntade på mig när jag kom hem från arbetet. Eller så dök hon upp en halvtimme senare. Bara för att ge mig stryk. För att förnedra mig, håna mig, utnyttja mig och kontrollera mig. Jag flyttade, till nästa kvarter och till nästa. De följande åren flyttade jag sju gånger. En dag flyttade jag upp till tredje våningen där ytterdörren alltid var låst och det inte fanns någon ringklocka. Jag hade ingen telefon heller. Nu kan hon inte få tag på mig mer, trodde jag. Men det hjälpte inte längre. Jag vantrivdes där, ångesten gjorde sig allt oftare påmind och jag mådde riktigt dåligt. Höga tallar utanför fönstren hindrade ljuset från att slippa in i lägenheten och det kändes mörkt hela tiden. Även inombords. Det hade gått för långt och vardagen blev allt mörkare och mörkare.

Det åttonde krysset var en adress dit jag flyttade med min dåvarande vän. Det var hans föräldrar som ägde den lägenheten och dit vågade hon sig tydligen inte.

Men hittade hon inte hem till mig så sökte hon upp mig på arbetet istället. En äldre dam som jobbade på samma ställe som mig hette Lisa. De påstod att hon hade skinn på näsan och jag minns att hon avskydde skvaller och nyfikna människor. Ändå lyckades min mobbare också lura henne. Jag tror Lisa hade lagt märke till att allt inte var så bra med mig. En dag när jag kom till jobbet kramade hon om mig och sa att min mamma hade varit där och frågat efter mig föregående dag. Jag blev orolig och rädd, för jag förstod ju att någonting hade hänt om mamma kommit till stan enkom för min skull. Jag kunde inte hejda tårarna, paniken trängde sig på och chefen bad mig komma in på sitt kontor för att ringa hem och fråga. Jag försökte ringa flera gånger innan någon svarade och jag grät hysteriskt när jag äntligen hörde mammas röst. Jag kunde knappt fråga vad som hänt. Men mamma förstod ingenting. Hon hade varken sökt mig eller varit till stan. Och ingenting hade hänt, allt var som vanligt.

Det var min mobbare som hade utgett sig för att vara min mamma bara för att få reda på var jag nu bodde och mina arbetstider. Jag hade än en gång flyttat och trodde att jag skulle slippa henne. Denhär dagen väntade hon på mig utanför jobbet istället. För att ge mig stryk.

“Vanliga mobbare” kan du slippa genom att byta klass, skola, arbetsplats, vänner och genom att ge dig av. Flytta långt, långt bort. Men den värre sorten, som kallas narcissister och psykopater slipper du aldrig. Sina häxkonster sprider de till sina efterföljare och anhängare. Idag befinner jag mig också på annan ort där jag slipper se dem och möta dem. Ändå letar de febrilt nya vägar för att komma åt mig. Än idag.

Naturligtvis hoppas jag att deras krut när det gäller mig en dag ska ta slut, men samtidigt är jag rädd för vem de gett sig på istället. För att ge sig, det kommer de aldrig att göra. Och skadorna de orsakar dras vi med resten av livet.

Stundvis kan jag vara rätt så nöjd över att ha sluppit undan med att ha “fel i huvudet” och en rad av deras upphittade sjukdomar och diagnoser samt att de uppmanar mig att söka “riktig hjälp”. För jag vet att mina skador egentligen är ganska enkla jämfört med deras. Den bit där empati och medkänsla för andra borde finnas saknas helt och hållet i deras huvud och hur mycket de själva än skulle söka riktig hjälp så kommer de aldrig att lyckas. Skam och skuld är också de känslor som dessa förträffliga människor vägrar ta på sig utan istället bespottar oss andra med desto mer. Det är orsaken till att de blivit de människor de nu är. Men det kommer de själva tyvärr aldrig att förstå.

IDAG VÄLJER JAG

att presentera mig på ett sätt jag inte gjort förut. Det lärde jag mig i helgen, på ett ställe jag inte visste fanns och med människor jag inte kände.

Inga titlar, inga yrken, inga frågor, ingenting. Inga förutfattade meningar och inga åsikter. Vad jag önskar att alla fick uppleva det. Bara smälta in bland de andra och vara sig själv, i ullsockor. Utan krav och prestationer. Det är då man kan hitta en liten bit till av sig själv för att gå vidare. För att utvecklas. För att må bra.

IDAG VÄLJER JAG

att avslöja hur jag har det, i min vardag. Jag får den frågan ofta och svaret varierar beroende på dagarna. Eller på vem som frågar, om de faktiskt bryr sig eller frågar av bara farten. Eller av nyfikenhet. Det som kanske mest bekymrar folk i allmänhet är att de vet hur mycket vännen jobbar och de tror att jag därför är ensam. Men jag känner mig inte ensam, nästan aldrig. I så fall njuter jag av min “ensamhet” och att kunna välja vad som känns viktigast för dagen. Arbete och sysselsättning finns det alldeles för mycket av på detta ställe. Därför mår jag också bra här.

Telefonen är inställd på väckning klockan fem varje morgon, men ofta hinner den gråa, gamla frassen väcka oss redan en halv timme tidigare. Frukosten avnjuter vi alltid tillsammans. Sen återförenas vi vanligtvis vid niotiden på kvällen, sju dagar i veckan, ett halvt år i sträck. Åtminstone vintertid. Och vi sover tillsammans med några få undantag.

Han kör ut virke i andras skogar och jag drar igång motorsågen i hans skogsskiften. Han hinner egentligen inte bry sig om sin egen skog men jag gör gärna vad jag kan, som att gallra och röja. Några traktorkärror virke klyver vi till ved varje vår, men det mesta hackas sönder till flis.

Mellan varven gör jag ett och annat också. Han verkar ändå känna lite oro över att jag är mycket för mig själv så visst ringer han och kollar att allt är okej eller att jag hittat ur skogen innan det hunnit bli mörkt. Naturligtvis ringer jag också när hans kvällar blir senare än vanligt och hör så att inget hänt och visst sover jag oroligt om jag alls sover de gånger han kör om nätterna.

En historia som ganska långt speglar vardagen här var en kväll för ett par år sen när han åter igen kom hem onödigt sent. Hur trött han än var orkade han ändå bekymra sig över min “ensamhet” igen och ville veta hur jag haft det? Om någon hade haft vägarna förbi här eller vem jag pratat med? Jag fick tänka till en stund innan jag svarade att idag har jag faktiskt inte sett en endaste människa, inte ens en bil, men ett flygplan snurra runt här på låg höjd. De räknade älgarna, sa han. På den ena sidan är de åtta och på den andra såg de tre, så ensam är du inte här, skojade han. Jag vet, svarade jag, men oftast går de undan när de hör mig.

För ett par veckor sen snurra samma flygplan runt här en gång till och jag vill faktiskt påstå att jag både känner av och ser alldeles för mycket spår av älgarna igen.

Och för några dagar sen hann jag hicka till när nosen av en gråhund dök upp i skogen. Men i nästa sekund såg jag också den orangefärgade jackan, så vargrädslan drog lika snabbt förbi. Tänk att den ligger där och lurar nånstans ändå. Mannen ifråga berättade också att nu när de räknat älgarna, så visade de sig vara sju på den ena sidan och fem på den andra. Så både lite ökning och variation är det faktiskt. Jägarna skjuter hejvilt här om helgerna. Inte bara älgar, utan även rådjur, hjort, hare, räv och mårdhund. Djuren tycks räcka till ändå och jag tycker om att följa med alla spår i nysnön. Hästarna går också sin rutt här förbi flera gånger i veckan och ett och annat rovdjur. Men nu borde det vara lugnt för stunden i alla fall.

Renovering har vi haft länge på gång, men den är väldigt passiv. När någon frågar hur den framskrider skrattar vi både gott och glatt. Ibland får vi små knyckar av inspiration, men däremellan räcker varken tid, ork eller lusten till. I åtta år har vi levt på dethär sättet och det kommer aldrig att bli färdigt. Kanske det inte är meningen heller.

Det gamla köket finns i ena ändan av huset och det nya köket i den andra ändan. Till vardags använder vi det gamla men eftersom kylskåpet gav upp efter typ trettio år så var vi tvungna att ta i bruk ett nytt som var färdigt inhandlat sen flera år och stod bekvämt på plats i det nya köket. Vi drog bara bort plasten runtom och öppnade dörren. Så nu börjar jag dagen med att gå mina steg mellan det nya och gamla köket fram och tillbaka X antal gånger.

De kläder jag behöver för dagen eller säsongen hänger i farstun på en rostig, ihopvikbar ställning som kan rullas runt beroende på om den råkar stå i vägen för nånting annat. De kläder jag inte behöver för tillfället ligger nerslängda i pafflådor. Nån ordning och reda finns inte i detta hus och vännen påstår att så “eländigt” som vi har det så kan vi inte ta emot några gäster här. Jag svarar att det kan vi absolut så varenda gång någon antyder att de gärna kommer och hälsar på, så önskar jag dem välkomna. Hittills har vi hittat stolar att sitta på både för kaffe och matgäster och jag tror de är väldigt nöjda när de åker hem igen över hur bra de själva har det jämfört med oss. Och jag hoppas det glädjer dem. Jag blir också glad över att någon vill hälsa på. Riktigt glad.

För några år sedan tillverkade han en säng åt oss så nu sover vi inte längre på golvet. Sängen lämnade också lite på hälft men visst kan det hända att den blir färdig nån dag. Stommen gjordes i metall för han påstår att mössen inte kan ta sig upp i den då. Han har hört alltför många historier om mösskit i sängen av andra som bor i gamla hus. Jag vaknar allt som oftast av att de sitter och gnager i något hörn eller tassar försiktigt runt på golvet. Ibland piper de lika försiktigt. Mössen kommer och går, de springer runt i väggarna och uträttar sina behov där så det stinker ett par dagar. Kvällstid dansar de runt på mellantaket. Frassarna följer ljudet av dem med stort intresse, men kommer ju inte åt dem. Det enda sätt vi lyckas hålla mössen lite på avstånd är med hjälp av de “apparater” som man sticker i vägguttaget och som avger nån typ av signal som tydligen stör dem. Men visst fastnar mössen i de utplacerade fällorna också, ibland två på samma gång. Då har vi bara det problemet att vi glömmer att tömma dem vartefter.

I dethär huset finns ingen luftkonditionering och inte ens en luftvärmepump. Men fönstren står oftast på glänt och terassdörrarna står vidöppna hela, halva sommaren.

Det kommer inte alltid varmt vatten ur kranarna här heller, vare sig det är sommar eller vinter. Det kan man också bli van med, man duschar snabbare och blir det riktigt kallt så hoppar man runt lite extra i duschen för att få upp värmen i kroppen igen. Men när det gått lagom många dagar med kallt vatten så tar jag en sväng via Norrvalla, tränar en stund, duschar varmt efteråt och tvättar håret ordentligt. Kanske njuter av bastuvärmen några minuter. Det kostar inte många euro. Jag har heller ingenting emot att värma vatten i kastrull för diskens skull eller så får den stå och samla sig på hög tills det kommer varmt vatten igen nån dag. För någon diskmaskin har vi inte och det vill jag inte heller ha. Jag vill göra saker själv.

Det innebär också att jag dammsuger själv och bär dammsugaren upp och ner mellan tre våningar. Jag klipper gräset själv och om jag får bestämma så kommer det absolut inga robotar till detta hus. Någonsin.

Någon stegmätare har jag aldrig haft, men det känns varenda kväll i kroppen och i synnerhet i benen att jag gått tillräckligt många steg ändå. Inte tänker jag skaffa någon pulsmätare heller så länge jag själv känner av min egen puls. Jag har inte ens en eltandborste. Men en röd och gammal elvisp har jag och den använder jag faktiskt några gånger i året. Och en liten mixer som blandar smoothies åt oss varenda morgon. Men ingen bakmaskin eller matberedare eller assistent eller vad allt de heter och hittar på. Jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin kommer att behöva dem heller även om jag gör mat varenda dag och bakar flera gånger i veckan. Vi äter både gott och mycket ändå.

Jag undviker socker, det finns sällan ett sockerpaket i köksskåpet och finns det så hinner det bli hårt. Gluten äter vi helst inte heller, eftersom det finns så många bättre alternativ. Jag läser ofta innehållsförteckningar för vi varken behöver eller vill ha tillsatsämnen och färgämnen i maten. Besprutade frukt och grönsaker låter jag ligga kvar i butikshyllorna.

Kemikalier smyger sig in överallt och blir allt svårare att upptäcka. Jag använder helst naturliga oljor. Parfym har jag inte använt de senaste tio femton åren och jag sminkar mig inte. Jag äger varken mascara, ögonskugga eller läppstift. Inte ens nagellack. Ibland undrar jag om vännen påverkar mig genom att ständigt påpeka hur kvinnor kör med “falsk marknadsföring” om de sminkar sig eller om jag faktiskt känner att jag duger precis som jag är och ser ut. Jag hoppas på det senare. Jag använder vanligtvis inte smycken, även om jag kan göra ett undantag nu och då. Jag tror mig inte vara mera värd ifall det hänger en guldkedja runt halsen eller om jag plockar diamantringar på fingrarna. Så enkel är jag bara. Jag har aldrig haft hål i örsnibbarna och jag vill helt enkelt inte hänga dit några örhängen. Men om jag vill ha mitt hår i en annan nyans när jag anser att solen har blekt det onödigt mycket så köper jag färg på en Naturkostaffär och färgar det själv. Helst så att det inte syns nämnvärt och det behöver varken glänsa eller glittra. Jag försöker också undvika alla hormonstörande och cancerframkallande ämnen som lurar överallt. För jag vill må bra.

Jag sitter inte stilla långa stunder, vi har inte ens en soffa att sitta i. Det hänger en TV på väggen i källaren men i den syns inga kanaler, varken svenska eller finska. I tidernas begynnelse när vi någon gång ville sitta bredvid varandra nån kväll så kolla vi igenom de gamla Beck-filmer som ännu fanns att få tag på då. Sen dess har ingen tryckt på TVn. Datorn fungerar allt som oftast, men är lika mycket ett irritationsmoment eftersom den inte riktigt orkar,,,, Den står och stampar på stället, snurrar och försöker hitta signal eller få kontakt, men trots det kan vi ändå ibland lyckas se någon serie på Arenan eller lyssna på musik via Youtube. Spotify har vi inte och inte heller Netflix eller något liknande som man borde kunna ladda ner. Hittills har vi inte behövt det heller. Även om jag förstått att vi missar massor, både ifråga om skvaller, nöje, underhållning och glamour. Vi är så att säga allt annat än uppdaterade. Och vi är lika ointresserade.

Min telefon kan jag ringa med och skicka meddelanden, men inte desto mer. Jo, jag kan ta foton och ibland fastnar de faktiskt. Är jag inomhus och vill prata i telefon så ska jag sitta still i det hörn där datorn finns. Innanför en ruta på en gånger en meter, annars bryts samtalet eller så kommer inte meddelandet fram som ni skickat. Jag har inte ens facebook i mobilen. Jag har inte heller loggat in på Instagram, whatsapp, tiktok eller nåt liknande och jag har aldrig försökt ladda ner nån app. Men i nödfall kan jag ta hjälp av en sprucken padda där gps fungerar ännu. De gånger vi behöver en kartläsare. Annars söker han efter nån gammal ihopvikbar vägkarta som ligger och skräpar i bilen.

Vännen använder en knapptelefon och utmanar allt och alla i sitt försök att se hur länge det månne lyckas. Är det inte märkligt hur vi klarar oss ändå?

Jag vill inte ens ha det så bekvämt, enkelt och bra som de flesta andra har det. Jag behöver det inte. Jag vill leva mitt liv på mitt enkla sätt och jag försöker hålla fast vid mina egna behov utan att påverkas av vad andra tycks tro.

Därför har jag också svårt att tro på det som många påstår, att mobbning beror på avundsjuka. För jag kan inte hitta så många orsaker att vara avundsjuk på mig och mitt liv. Det är något mycket värre som ligger bakom.

IDAG VÄLJER JAG

bara att visa ett litet, simpelt exempel på vad psykopati eller psykopatiska drag kan innebära. Ett gammalt uttryck som man sa förr om en människa var att “hon ljuger så mycket så hon inte längre vet vad hon ens heter”. Så ibland döper de om sig själva. Att ljuga så det står härliga till och så de själva tror på det de säger är vanligt. De tror helt enkelt bara på sin egen åsikt eller uppfattning även om den inte har någonting med sanningen att göra.

Att inte våga stå för den man är, för vad man sagt och gjort är också ett typiskt exempel, likaså att skylla på andra och förvränga verkligheten.

Mitt enkla exempel idag är den kommentar som “Madde” skrev åt mig i somras. Jag hade varken sett eller hört av henne på år och dar men ändå vill hon ge sig tillkänna med jämna mellanrum. Hon står stadigt bakom en del av de elakheter jag fått ta emot. Eftersom dessa människor är så uppfyllda av sin egen grandiosa självbild så reagerar de starkt på minsta lilla motstånd som kunde rubba den. Så om jag ens viskar försiktigt att de sagt eller gjort nånting så basunerar de genast ut att det är jag själv som överreagerar, missuppfattar och ljuger. Mångfalt. Det räcker oftast inte med det, dessutom har jag fel i huvudet, är sjuk och så plockar de på mig en rad diagnoser. För själva är de både perfekta och felfria och skulle aldrig drömma om att göra någon illa. Ursäkta och förlåt finns inte i deras ordförråd.

En dag när en annan som varit utsatt av samma mobbare som mig ville försöka förklara på sitt sätt började hon trevande med att de är som två olika personer. De kan låtsas vara hur snälla och omtänksamma som helst för att i nästa sekund förvandlas till den elakaste häxa. Det heter psykopat, sa jag. Ja, jag vet, sa hon. Men det får man inte säga. Nej, det får man inte. För långt före man ens hunnit säga det så har de redan hunnit anklaga en själv för att man minsann uppfyller alla kriterier som därtill hör.

Att framhäva sig under signatur är Maddes torftiga försök att vilseleda mig. Den vackra sommarkvällen ett par minuter över tio när hon skickade iväg sin kommentar åt mig var det bröllop. Jag var bjuden, men åkte inte. Bröllopet firades i Norge. Madde ville förstås vara där, men hon var inte bjuden. Så nu satt hon ensam, grämde sig och var frustrerad över att inte få vara med och visa upp sig. Ensam var hon kanske inte, måhända hade hon sällskap av samma tråkiga man som hon satt med varenda kväll, varenda helg, år efter år och nu behövde hon någon annan att ge sig på som vanligt. Så denhär gången blev det också jag. Även om jag inte kunde ha påverkat situationen på något sätt över huvud taget.

Varför hennes signatur blev Madde är också enkelt att räkna ut. Bland gästerna på bröllopet fanns Magda-Len och Moa Madeleine. Bruden hette Madusha. Plussar man ihop dom namnen blir det Madde. Hon försökte få mig att tro att de var avsändare till kommentaren. Så enkelt och så simpelt, men så lätt att förstå för den som kan mönstret. Och det är många. Men själv trodde hon förstås att hon lyckades slå ner mig och så sitter hon där och ler för sig själv en stund som den drottning hon tror sig vara. Eller prinsessa, eller grevinna.

Att man avslöjar dem spelar absolut ingen roll, för något samvete har de inte. Inte heller är de kapabla att känna skam eller skuld för det de gjort. Men låtsas kan de. Och så fortsätter de genast att smida nya, elaka och listiga planer,,,,

Hon kunde ju ha döpt om sig till vilken signatur som helst så hade det inte varit så lätt att avslöja henne. Varför inte Bettan eller Solli, Kicki eller Klas, Putte eller Matti. Av alla de tusentals och åter tusentals namnförslag så valde hon naturligtvis Madde. Men nästa gång hittar hon kanske på något bättre,,,,

Måhända jag idag behöver uppgradera henne dessutom. Istället för att kalla henne anhängare, medlöpare eller betjänt så kanske hon också vill kallas mobbare. Min tredje mobbare. För psykopati är ofta genetiskt. Vilken förebild hon är för nästa generation, och nästa. Och för sina barn och unga.

Nej, det tar aldrig slut. Det är därför jag väljer att skriva. Men jag önskar faktiskt att jag en dag inte längre har nånting mer att skriva om,,,,

IDAG VÄLJER JAG

att vara nöjd. Bara nöjd, varken mer eller mindre. Inte lycklig och inte ledsen. Utan att vilja något mer eller bättre, utan att sträva mot ett mål, utan att ha något att se fram emot och utan att bry sig desto mer om vad som hänt. Bara vila i känslan av förnöjsamhet. Här och nu. I den känslan mår jag bäst, där trivs jag.

Många av er känner igen rummet där jag sitter. Flera av er har suttit i samma stol och en hund brukar sova på mattan bredvid. Jag tror att ni känt er lika nöjda som jag. Men vanligtvis sitter jag mittemot henne vid det runda, lilla bordet. Jag minns så väl den gången för flera år sedan när min frisör berättade om en föreläsning hon deltagit i ett par dagar tidigare. Hon hade tänkt på mig just då och tyckte att jag borde kontakta denhär föreläsaren. Jag fick telefonnumret. Jag undrar om jag någonsin hade träffat henne annars för hon gör inte mycket väsen av sig. Hon har långa väntetider ändå. För tillfället är det svårare än vanligt att få en tid hos henne och jag är tacksam för den stund jag fick nu.

Jag bokar tid när det behövs, när det så att säga samlats en tid och jag behöver hjälp på vägen. Eller när jag blivit utsatt för sånt jag inte riktigt orkar med själv. Då reder hon ut mina tankar och förklarar vad det är frågan om denhär gången.

Jag minns första gången jag ringde utan att ha en aning om vem hon var. Jag fick en tid ett par veckor senare, hon hade just fått en avbokning. Jag minns också vad hon präntade in i mitt medvetande den gången. Förstår du att dethär inte är några vanliga mobbare du är utsatt för? Dethär är den värsta sorten och de kallas psykopater. Och jag minns att jag kraschade igen. Det kan man behöva göra för att kunna ta sig upp och gå vidare. Andra hade också sagt samma sak och jag borde ha förstått det för länge sen. Men ibland tror man inte, vill inte och vågar inte tro. Ännu mindre kan man förstå. Men hon fick mig att förstå. Och att det enda jag kan göra är att undvika dem så mycket som möjligt. Även hennes anhängare, för annars kommer hon åt mig via dem. Och hon kommer aldrig att ge sig.

Denhär kvinnan jag gärna går till är väldigt rak på sak. Hon förmildrar inga omständigheter, hon undviker ingenting och hon förklarar tills man förstår. Med en stadig blick som aldrig viker undan. Men ur hennes bruna, snälla ögon strålar enormt mycket godhet, värme och förståelse. Ibland vill man själv vika undan med blicken och bara titta ut genom fönstret, för sanningen kan vara för svår att förstå. Den kan göra fruktansvärt ont och det kan verka obegripligt.

Hon antecknar på ett papper som man får med sig hem, för att påminna sig själv och hon vet alltid så mycket mer än man själv vet. Även om sig själv. Hur svårt det än är och hur ont det än gör. Hennes erfarenhet och förmågor är ovärderliga. Likaså hennes vilja att lära och hjälpa oss.

Ibland har jag bara ringt henne. Eller skickat ett meddelande och frågat. Jag minns den morgonen när jag nervöst väntade på ett svar. Det var kanske det mest avgörande hon någonsin förklarat för mig. Kraften i meddelandet var enormt. Dehär meningarna är bara en del av sammanhanget.

Vi körde genom en by, längs en mindre väg när det plingade till i telefonen och jag försökte läsa svaret på min fråga. Jag skrek, skakade och grät hejdlöst om vartannat. Länge, länge. Av glädje och av lättnad. Det gjorde min vän också. Han stannade på en busshållplats och vi kramades hårt och länge. Vi bara höll om varann och ville aldrig släppa taget. Det var så befriande.

Man kan vara rädd för dessa människor. Det är inte bara jag som varit utsatt och det som de åstadkommer är vidrigt. Så småningom lyckades jag ändå genomskåda dem, deras ynklighet, svaghet och feghet. De kommer aldrig att förändras och deras behov av att trycka ner andra försvinner ingenstans. Även om några av anhängarna känner av sin egen svaghet och rädsla nu, så vågar de knappast ens inse det själva. Men det märks i deras beteende.

Sist och slutligen var det ingen större sak att släcka hennes egentillverkade gloria eller pysa luften ur den uppblåsta Michelingubben men för mig var det avgörande. Idag är jag fri från dem, så fri man kan bli. De påverkar mig inte desto mer hur de än försöker och jag lär mig leva med konsekvenserna. Varenda dag.

Men det jag idag är rädd för är att jag ska ge tillbaka, med samma mått som de gett mig. Det är det inte värt även om frestelsen kan vara stor och trycker på med jämna mellanrum. Jag ska bara försöka förklara utan att ge tillbaka. Med min egen kraft och förmåga. Och fortsätta vara nöjd med mig själv.

P.S. Vet du “Madde”,,,, nu har jag än en gång fått hjälp av dem som du påstår att inte är “bra terapeuter”. Än en gång behövde jag inte söka “riktig hjälp” och fortfarande är dethär rätt sätt för mig. Men vill du och kan du trots allt hjälpa mig på nåt bättre sätt med någonting så kanske du vågar meddela mig? Jag trodde också jag behövde få förlåtelse för det onödiga meddelandet jag skickade. Jag kände faktiskt av det i mitt samvete medan jag läste upp det, men tyvärr fick jag veta att det bara var ett snällt svar på det som du skrivit åt mig. Och på det som du själv sagt och gjort.

IDAG VÄLJER JAG

att ringa ett samtal var en av mina första tankar när jag vaknade vid fyratiden i morse. Jag somnade om för att vakna igen en timme senare och tankarna fanns kvar. Jag gömde undan dem under frukosten och diverse sysslor på morgonkvisten. Men under förmiddagen växte de sig allt starkare och jag valde att följa min intuition.

Jag sökte telefonnumret på fonecta men var ändå inte säker på att jag ringde rätt. Jag känner honom inte, har aldrig träffat honom eller ens hört om honom förut. Han svarade inte, men ringde upp en stund senare. Jag ville bara uttrycka mitt stöd till en människa som inte längre orkade. Med det han borde.

Jag vet inga detaljer, inga omständigheter och jag vet nästan ingenting. Det spelar ingen roll, det är inte huvudsaken. Jag har bara läst rubrikerna och hört rykten. Det är bara en bråkdel av allt vad det innebär. Av vad som hänt och av följderna och konsekvenserna. Och att sanningen och verkligheten kan vara något helt annat.

Jag vet därför att jag också har varit där. Bland dem som inte längre orkade, även om det var av helt andra orsaker. Vare sig jag kunde påverka dem eller inte. Och jag vet bara en bråkdel av allt som “alla andra visste” och allt som blev sagt om mig. Men det räckte.

Det kommer en dag för oss alla när vi inte längre orkar. En del av oss lämnar där vi ligger då. En del av oss ropar, bönar och ber om hjälp, även om det inte hjälper. En del av oss klamrar oss fast vid livet och överlever. En del av oss sluter våra ögon, drar vårt sista andetag och dör. Oavsett hur länge vi orkar och hur mycket vi orkat i livet så kommer den dagen, för var och en av oss.

Det vi minst behöver då är ensamhet. Förakt, hån och förnedring hjälper inte heller. Att skuldbelägga oss gör allt ännu värre. Vår skam och skuld är redan övermäktig. Det enda vi behöver är en medmänniska eller två. Och deras stöd och hjälp för att ta oss tillbaka. Hur mycket lidande och hur svåra följderna än är. Även om vi dras med konsekvenserna resten av livet. Även om det inte är värt det så kan livet bli värdefullt ändå.

IDAG VÄLJER JAG

en sång. En av de sånger som berört mig allra mest. Jag hörde den första gången för flera år sen och den sökte sig rakt in i mitt hjärta. I min själ. Vi körde längs en smal grusväg och jag njöt av de stillsamma vyerna med sädesfälten som badade i kvällssolens sken. I radion hördes Henrik Åbergs milda röst, ord och melodin som tillsammans blev den sång som fick mig att uttala orden,,,,

-Om jag får vara med på min pappas begravning så vill jag sjunga denhär sången.

Så småningom fick jag veta att det var Thomas Enroth som skrivit sången i samband med sin egen pappas bortgång.

För ett par år sen satt jag i ett terapisamtal som behandlade min barndom, ungdomstid och vilken förebild pappa var för mig redan då. Så sa jag samma ord en gång till. “Den du en gång var” vill jag sjunga på min pappas begravning. Men jag tänkte aldrig så långt som att det en dag skulle bli aktuellt.

Jag får ofta höra att jag liknar min pappa. Vi ärver vissa egenskaper, tankesätt och till och med upplevelser. Jag hade fått veta en del av vad pappa också varit utsatt för. Jag har fått höra många exempel på hur han har blivit hånad och förnedrad av samma mobbare som jag. Men först när jag visade mig sårbar och började berätta så kunde han också göra det.

-Jag förstår att du inte orkar längre, sa han. För jag har varit med om samma sak. I deras ögon var inte heller jag värd någonting alls som människa. Tårarna rann på oss båda och ville aldrig ta slut.

För en månad sen, en tisdag eftermiddag slog så de orden jag uttalat bokstavligen rakt ner i mig. Vi satt runt kaffebordet när min fasters man sa några välvalda ord. -“Desto mindre du säjr, desto mindre har du att rejd upp baket dej”. De var tagna ur ett helt annat sammanhang, men just då insåg jag vad jag hade sagt. För min pappa låg på intensivavdelningen och jag hade besökt honom sent föregående kväll. Jag förstod att även hans dagar var räknade och det var inte många kvar. Denhär kvällen tänkte jag också hälsa på. Hela vägen till sjukhuset nynnade jag melodin, men orden hittade jag inte. Två dagar senare somnade pappa in till tonerna av “Öppet står Jesu förbarmande hjärta”.

När jag kom hem den kvällen ringde jag Thomas och Helene. Jag visste vem de var, men kände dem inte. Men jag berättade vad jag sagt och frågade om jag får sjunga denhär sången. Absolut, svarade de. Jag ville stå för det jag sagt, även om jag inte har nån sångröst. Jag har haft problem med rösten så länge jag kan minnas. Ända från unga år. Allt oftare känns det som att jag inte har någon som helst kontroll över den själv.

Det finns de som säger att det som jag inte kunde säga, allt det svåra som jag inte klarade av att berätta, det stannade halvvägs. Det lämnade i halsen och har orsakat mig mycket problem med halsen och rösten.

Men nu ville jag sjunga, hur svårt det än skulle bli och jag försökte sjunga här hemma. Det gick inte så bra, det gick inte alls. Gråten övervann alla försök, halsen blev bara tjockare och rösten försvann. Mina frassar rusade mot ytterdörren så fort jag tog ton och det sa väl allt. Men Thomas skrev noter åt mig och jag spelade. Att sjunga gick ändå inte, så istället försökte jag lära mig orden och lyssna på sången om och om igen.

Ändå frågade jag prästen om jag kan sjunga på minnesstunden och det tyckte han att jag skulle göra. Dessutom frågade Thomas om jag vill att han ska ackompanjera och naturligtvis svarade jag Ja!

Så kom dagen för pappas begravning och det sista jag gjorde innan vi åkte iväg var att printa ut texten till “Den du en gång var”. Vännen frågade om jag ska spela och jag svarade nej. Men jag sa inte heller att jag tänkte sjunga, det visste endast ett fåtal. På minnesstunden steg jag till slut upp och sjöng. Med bultande hjärta, glödheta kinder, en allt tjockare klump i halsen och med en röst full av gråt och som dallrade som aldrig förr.

Jag förklarade att jag inte är någon sångfågel, jag är en kråkfågel och låter likadant. Jag försökte också förklara varför jag ville sjunga och stå upp för det jag sagt. Och jag önskade att någon skulle påminna mig lite oftare om de ack så viktiga orden,,,, “Desto mindre du säger, desto mindre har du att reda ut efter dig”.

Även om jag tog dehär orden som en påminnelse enbart åt mig själv så insåg jag i samma sekund jag uttalade dem att de prickade rätt även hos andra. Och jag kom totalt av mig vad jag hade tänkt säga. För där satt också min mobbares anhängare. Än en gång hade jag inte tänkt så långt och jag blev genast varse deras spända blickar som försökte skjuta ner mig. Än en gång. Jag vet inte om min mobbare själv ens var kvar där längre, för henne såg jag inte. För tillfället stör hennes uppenbarelse mig lika litet som en mygga denna blåsiga vinterdag. Men i ögonvrån såg jag också vem som fick obekvämt, som visste vad de tidigare sagt och som mötte sitt samvete nu. Det var inte meningen.

Jag sjöng i alla fall, jag sjöng falskt och jag sjöng fel men jag sjöng. Jag sjöng åt pappa och med hans bild och hans blick på bordet bredvid. Och jag fortsätter sjunga och spela åt honom varenda dag. Det ger mig kraft och det är min livlina nu.

Mamma fick också sjunga sin önskade psalm “Som liljan på sin äng” tillsammans med Helene och som avslutning sjöng vi allihopa “Tack min Gud för vad som varit”

Tack, mitt varmaste, innerliga Tack till er alla.

–