att skriva, även om jag kunde låta bli. Det är länge sen sist. Det har fått vila medan andra känslor tagit över. Som sorgen efter pappa och oron för mamma. De virvlar febrilt runt i min kropp, i min själ och mitt sinne och jag låter dem göra det. De får rum, möjlighet och tid att bearbetas. Jag viker undan mycket annat som tränger sig på och vill ta plats. Men att välja det alternativet är kanske inte den bästa lösningen.
Men nu låter jag känslorna flöda fritt. För jag vet hur ledsen pappa hade blivit om han fått läsa det som skrivs och även jag väljer att avreagera mig nu.
I lördags hade jag ärende till stan. I en affär träffade jag ett par bekanta som hör till min pappas generation och mannen ifråga berättade att han körde förbi min stuga här om dagen när han såg en paketbil svänga in där. Han undrade genast vad den hade där att göra men förstod en stund senare orsaken. Han är inte den första som berättar att de håller ett “vakande öga” på min stuga. Hans ord gjorde mig både rörd och känslosam. Jag var tvungen att sänka blicken, samla mig en stund för att få fram ett “Tack”. Han ville också berätta vilken muntergök min pappa var. Dethär var Bosundbor och de som bor i denna by kallar mig ofta för “Royas flicko”. Ibland undrar jag om de inte vet mitt namn eller om de helt enkelt vill kalla mig för det. Hur som helst gör det mig väldigt varm i hjärtat.
Jag föddes och växte upp i grannbyn. Vi hade en del släkt och vänner i Bosund, både från mammas och pappas sida. Där gick jag i barnträdgården (som det kallades då) och fick lära känna andra barn. Både dem som gick till bönehuset och de som inte gjorde det. Många år senare konfirmerades vi, både de som gick till bönehuset och de som inte gjorde det. Jag såg ingen skillnad på vem som gjorde vad.
När jag börjat skolan tog min mamma mig med på orgelkurs. Hon tyckte om musiken och ville också lära sig spela. Hennes kusin var vår lärare och han påminde om min morfar. Han var lugnet själv, hade hur mycket tålamod som helst och var alltid glad. Han lärde mig mycket.
Eftersom vår familj hörde till den laestadianska rörelsen gick också vi till bönehuset. Där hölls söndagsskolan, möten och sammankomster. Vi bodde så pass nära att vi kunde promenera dit. Så småningom fick jag sätta mig orgeln där för att spela psalmer och sånger medan församlingen sjöng. Det blev mitt stora intresse som fyllde min barndom och ungdomstid. Men jag utsattes för avundsjuka och elakhet. Inte av dem som gick till bönehuset, inte av församlingen eller byborna. Men “hon” kom till bönehuset ibland. De gånger hon gav sig på mig har etsat sig fast i mitt minne. Hon påstod att jag inte var värd att stiga upp och gå fram i bönehuset. Jag klädde mig fel, kammade inte håret och jag uppförde mig fel. Hon ansåg att jag inte spelade som man skulle och församlingen kunde inte sjunga med. Efter att ha fått höra det lagom många gånger började jag tro att det var sant. Ångesten kröp allt närmare inpå, Jag blev nervös, svettades, våndades och ville inte längre spela. Det som för mig hade känts så naturligt och var min källa till glädje blev snart en plåga. Det som jag identifierade mig med förtvinade sakta men säkert. Hon tyckte att jag borde skämmas men det förstod jag tydligen inte. Tyvärr fylldes dock mitt inre av en tjock, mörk känsla. Jag förstår att hon ändå lyckades dra skammens täcke över mig än en gång och där skulle det ligga många, långa år framöver.
Jag var sjutton år när jag slutade spela och gick ut ur bönehuset. Det var inte den laestadianska församlingen som var orsaken. Det var en enskild människas besatthet av avundsjuka och ondska. På mig och på mina förmågor. En mobbare. Denhär typen av människor kan dyka upp var som helst. Jag flyttade hemifrån, flydde från allt och alla.
I stan fanns Skutnäs bönehus och så småningom hade jag samlat mod och gick dit. Ensam. Där fick jag nya vänner och bekanta. En vårvinterdag när gatorna var täckta av snö och sörja var jag också på väg dit. Men jag halkade på trottoaren, ramlade omkull och mina kläder blev våta. Jag skyndade mig hem för att byta och hann precis innanför dörren när sammankomsten började. Med bultande hjärta och blossande kinder fick jag syn på en ledig plats på ändan av en bänk långt bak i serveringsrummet och gick för att sätta mig ner där.
Det dröjde inte länge innan jag kände ett tryck i min vänstra sida. Jag sneglade försiktigt ditåt och där satt en rad pojkar. De var i mopedåldern och några år yngre än mig. Trycket återkom några gånger och blev allt starkare. Jag vände på huvudet och försökte komma underfund med varför. På tredje plats räknat från mig möttes jag av hans grinflin. Han som med hela sin späda kropp tryckte på sina två kompisar för att de i sin tur skulle knuffa bort mig från bänken. Där fanns rum för mig, alldeles tillräckligt, men han tyckte tydligen annorlunda. Ett pojkstreck kunde man kalla det. En snorvalp kunde man kalla honom. Jag kämpade för att hålla mig kvar på bänken resten av tiden. Men det var sista gången jag gick till det bönehuset. Inte på grund av församlingen, men på grund av en pojke som växte upp med mindervärdeskomplex och var tvungen att hävda sig på något sätt. Som inte vågade på egen hand utan måste utnyttja andra för att få sin vilja fram. Denhär typen kan också dyka upp var som helst. Måhända det bara var hans maktbegär som styrde honom redan då. Idag spatserar han runt i sin blåa uniform och jag undrar om inte Kenneth Myntti kunde inleda den debatt han så gärna vill ha med denne man. Så kunde han ta denna lagens väktare i hand, slå två flugor i en smäll och åka ut till Bosund en sväng för att försöka tala folket “till rätta” där.
Mitt liv fortsatte på andra vägar och kontakten till min hemkommun och den by jag växte upp i blev allt svagare under kommande år. Jag gick inte längre till något som helst bönehus men har man en gång växt upp i dessa trakter har man för alltid stämpeln kvar. Åtminstone av dem som har behov av att påminna oss om det. Mera vidsynta människor bryr sig inte och jag vet att jag idag kan tro, tycka och tänka som jag själv vill. Jag kan leva mitt liv fullt ut på mitt sätt och kan ändå känna mig accepterad. Med hjälp av min egen personliga tro.
Ett tiotal år senare återvände jag dock till min hemby och välkomnades varmt. Både av dem som gick till bönehuset och de som inte gjorde det. Jag såg fortfarande ingen större skillnad för vi är alla människor som ska bo och leva i våra byar och i vår kommun. Men eftersom pappa hade hand om snöröjningen även i Bosund vid denhär tiden föll det sig naturligt att vi hjälpte till och kontakten med denna bys invånare återupptogs av den anledningen. Det är jag fortfarande glad för många år efteråt.
Här om dagen fick jag nys om hur de som kämpar med att få bort snön från stadens gator blir utsatta för osakliga hot och påhopp. Min reaktion blev stark eftersom dethär råkar sammanfalla med Mynttis påhopp angående Bosundborna. För vem de än röstar på och av vilken orsak i det presidentval som hålls vart sjätte år i vårt land så är det fullkomligt skrattretande det han påstår. Under flera vintrars tid har jag på nära håll sett Bosundbornas agerande och beteende i jämförelse med stadsbornas. Till exempel angående snöröjningen. Jag körde en av pappas två blåa Valtra traktorer och hjälpte till när det behövdes. Men vi var lika hjälplösa mot vädrets makter som de är i stan. För när snön vräker ner hinner inte heller vi med. Inte på långt när. Ibland kändes det som att vi alltid var på fel ställe vid fel tidpunkt. Eftersom vi körde även nattetid väcktes både barnen och de vuxna av vår framfart. Ändå var det omöjligt att hålla all snö och i synnerhet snödrivorna borta från alla gårdsplaner så att alla hann i tid till jobbet varje morgon. För vi kunde inte vara på alla ställen samtidigt och inte heller hålla reda på allas arbetstider och när de behövde slippa hem eller hemifrån.
Men!!! Bosundborna har aldrig visat sig vare fingret eller knytnäven, de har inte ropat och skrikit, de svär inte och bannas över oss. Vare sig de går till bönehuset eller inte. De har inte heller hotat oss. Inte ens fastän jag skruttade till en bil som var gömd i en snöhög. Eller fastän jag söndrade både deras postlådor eller ställningar av bara farten. De som varit mest hjälplösa och inte av någon orsak kunnat ta sig ut med hjälp av egna krafter eller snöspade har ringt och bett oss snällt om hjälp. De hälsade vänligt på oss vare sig vi kom i tid eller otid. Barnen stod i fönstret och följde storögt med vårt arbete och ibland såg man de minsta krypa upp i kökssoffan och slå med sina båda händer på fönsterrutan så att vi skulle se dem. De tryckte sina små näsor mot glaset och log sitt bredaste tandlösa leende. De vuxna tackade oss genom att bjuda in oss på kaffe och smörgås med jämna mellanrum. De äldre som ofta satt ensamma ville gärna ha sällskap och en liten pratstund och jag gläds än idag över alla er som tackade oss och vår pappa på det sättet. Det var glada miner överallt när vi äntligen röjde snön från deras uppfart även om det också hände sig att kantstenar och dylikt följde med emellanåt. För mig känns det beteende och den ilska som stadsborna visar dem som försöker göra sitt arbete totalt främmande.
Jag kommer aldrig att glömma den juldagen jag blev bjuden på risgrynsgröt mitt i familjens julfirande. Eller alla de chokladaskar vi fick och staplade upp i traktorhytten. Dethär står den lilla byn Bosunds invånare för och ibland har även jag försökt hitta orsaken till att även de kanske mest konservativa också behandlar mig som en medmänniska.
Med mitt lilla så kallade bondförnuft och med hjälp av mina föråldrade matematikkunskaper kan jag inte förstå varför denna ledarskribent måste ge sig på Bosundborna. Jag vet inte hur många som är röstberättigade i denna by, säkert hundratals. Hur som helst är det en pytteliten del i det stora hela. Om Stubb fick 100000 fler röster än Haavisto så utgör Bosundbornas röster inte ens en procent av det antalet. Men hur många röster Stubb fick allt som allt och orsaken till dem försöker jag inte ens ta reda på för även jag förstår att denna lilla bys röster är en droppe, eller typ några promille. Och varför Kenneth Myntti ids och vill förarga sig över dem förblir ett stort oöverkomligt frågetecken. Men denhär typen av människor dyker också upp överallt.
De flesta i denna by fullgjorde sin plikt och sin rättighet genom att rösta. Varför analyserar han inte alla dem som inte röstade eller röstade blankt. Röstade inte de också fel? Enbart i staden Vasa lär det antalet ha varit tvåtusen. Som skrev vad som helst som de kunde hitta på på sin röstsedel.
Varför får dessa människor inte en hel sida eller dubbelt upp i tidningen liksom Bosundborna? Det borde de väl vara värda eftersom de vill ha uppmärksamhet? Eftersom även de vill uttrycka sina åsikter och troligen debattera, protestera och provocera,,,,
Tänk vilka stora brister och regionala missförhållanden denna lilla landsbygdsbys röster kan orsaka i hela Finlands land! Och tänk vad en enda ledarskribent kan förstöra för ett helt tidningshus. Nej, försök du leva ditt eget liv och låt andra utvecklas genom att leva sitt. Lyckligt i sin egen by!